16 november 2002
Det har gått decennier sedan de andra i besättningen lämnade jorden och återvände till Vulcan, och fortfarande förundras jag över människornas ologiska och inneffektiva beteende. Det är fängslande att betrakta men tröttande i längden. För att ändå insamla mer information om mänsklighetens inneffektivitet bevistade jag en filmdag.
Det är svårt interagera med människorna, speciellt att visa känslor, som jag ju dessutom knappt har. Turligt nog var dagens begivenhet lokaliserad till en plats med långa rader med stolar som alla ser likadana ut, och vetter åt samma håll. Det minskar ner på onödig personlig kontakt och reflekterar ordningen i logik.
Ordningen bröts emellertid snart av att människorna började höja rösten och föra okontrollerat oväsen; mina känsliga hörselorgan påverkades och det blev svårt att hålla huvudet kallt. Jag upplevde en konstig sorts särskiljning, att jag löstes upp i en ändlös massa som jag ändå inte var en del av. Den lilla ordning jag själv kunde uppbringa rann bara iväg och jag tvingades genomlida hur oordningen långsamt muterades till något odefinierbart, flytande, som gjorde ont men som jag inte ens kunde identifiera eller greppa.
Medan upplösningen pågick märkte jag dock hur de okontrollerade ljuden tystnade och en starkare, dominerande röst tog över. Jag kände att jag svävade över ett stormande hav som blev lugnare allteftersom den starkare rösten tog över kontrollen.
Den starka maskinella filmrösten dämpade både mitt eget obehag och människornas ljud. Efter berättelsen tog en annan röst vid och åstadkom hurrarop och spontana applåder, och människorna började lämna salongen.
Då upptäckte jag flera varelser från andra planeter, varav en del helt ologiskt ansåg att de kom från flera hundra år i framtiden. En äldre kvinnlig besökare hävdade till och med att hon kommenderat en farkost ända bort till Deltakvadranten och rest i tiden för att snabba upp färden. Människornas förmåga att leva sig in i en fiktiv berättelse ger dem styrka att övervinna de hinder de står inför, innan de uppnår sina mål.
Några andra besökare påverkades så starkt av berättelserna att de transformerades under treffen till varelser från andra planetsystem. En kvinna blev till en agressiv Klingon, och en annan assimilerades av Borgkollektivet.
Som de flesta andra raser har människorna sina gudar och övernaturliga inslag i vardagen. Idag såg jag prov på en ny sorts gudomlighet: programmet. För tio kronor kunde man få veta vad detta oraklets budbärare hade att säga. Märkligt nog slog dess profetior in; alla berättelser visades precis i den ordning som oraklet förutspådde. Som logisk varelse accepterar jag naturligtvis inte detta. Den logiska förklaringen måste vara att människorna visade filmerna i den ordning oraklet hade fastställt. En av besökarna tycktes ha en roll som oraklets beskyddare. Han köpte fem stycken program.
Oraklet hade också en ekonomisk betydelse i att fördela de många saker framme vid scenen som hade donerats av näringsidkare. Oraklets gudomliga vilja utfördes av människorna genom att de lade siffror i en skål. Siffrorna slumpades ut, och den som hade programmet med den siffran fick prylen.
Oraklet testade också besökarnas kunskaper. Den som fick rätt på flest frågor fick komma fram och ta emot oraklets beskydd. Besökarna Mårten Lagerstedt och Lorry Junholt fick denna ära.
Människorna visade också sin dyrkan för oraklet genom att framställa prydnader från filmerna. En klocka i sten och ett klingonsvärd fanns bland attiraljerna, liksom en assimilerad Homer Simpson, som allesamman kunde beskådas genom Seven of Nine's occulär.
Jag vet inte om människorna skulle må bättre av att jag talar om för dem att de inte måste lyda programmets anvisningar. De kanske helt enkelt tycker om att leva så, ungefär som den idealistiska skeppsbrutna besättningen som levde ekologiskt isolerat i DS9-avsnittet "Paradise". Annars kanske de skulle uppskatta om jag förstör oraklet och ger människorna empirisk kunskap istället, precis som Kirk gjorde med oraklet Vaal i avsnittet "The Apple".
Jag tror att jag står på randen av en stor upptäckt. Jag tror att min ras kan lära sig att dra nytta av vår ologiska sida. Om jag kan komma från denna planet ska jag sprida läran om känslor bland mitt folk. Många kommer säkert inte acceptera läran, men tids nog kommer vi få styrka från våra känslor, istället för att låta dem ta över kontrollen.
– Mestral
