AV Sissela Uisk

Vad har hänt på 30 år? Hur långt har kvinnan flyttat fram sina positioner i den utopi Gene Roddenberry målade som jämlik? Sissela Uisk tecknar en lång uppförsbacke.

Den allra första kvinnan i Star Trek är rätt okänd. Hon hade inget namn, kallades bara Number One, och var andreofficer till kapten Pike i det allra första pilotavsnittet The Cage som gjordes 1964. När kaptenen togs till fånga blev hon högsta hönset, om uttrycket tillåts, och kommenderade männen i räddningsaktionen.
   Det föll inte i god jord hos de tittare man testade avsnittet på. Publiken - särskilt kvinnorna, påstods det - tyckte att hon var bossig och högfärdig och gillade henne inte.
   Vilket säger en hel del om publikens inställning och förväntningar. Det är svårt att förstå deras reaktioner när man ser avsnittet nu. Tvärtom kan man tycka att Number One (som spelades av Majel Barrett) har en påfallande låg profil. Men reaktionerna handlade nog inte så mycket om hur hon var som om det faktum att hon var chef, i kaptenens frånvaro. Den tanken var lite för ny.
   Vis av misstaget såg seriens skapare Roddenberry till att ingen kvinna hade någon chefsställning i nästa pilotavsnitt, Where No Man Has Gone Before, eller i själva Star Trek-serien när den väl började produceras. Förutom Uhura, som visserligen var officer på bryggan men vars roll ofta har beskrivits som en finare växeltelefonist, fanns bara en fast kvinnlig karaktär från början: yeoman Janice Rand, vars huvudsakliga uppgifter verkade vara att ge kapten Kirk papper att skriva på och servera honom kaffe. Snart tillkom sjuksköterskan Christine Chapel och Rand försvann, dels för att Grace Lee Whitney som spelade henne hade för svåra personliga problem, dels för att frigöra Kirk för romantiska äventyr.
   Kvinnor fick rätt ofta stora gästroller i serien. I piloten Where No Man..., till exempel, har vi en: dr Elizabeth Dehner. Hon beskrivs som kompetent och frigid, en mycket vanlig schablon på den tiden om vad en kvinna måste offra för att kunna bli bra i ett yrke. Det dyker upp flera såna i TOS, till exempel Nancy Hedford i Metamorphosis.
   Över huvud taget var det oftast så i TOS att när en kvinna dök upp i handlingen, var det för att hon hade en uppgift i intrigen som var kopplad till hennes identitet som just kvinna. Hon skulle till exempel ha en romans med Kirk eller med någon annan av männen. En sak kunde man vara säker på: dök en kvinna upp skulle hon komma att kopplas till sex eller romantik i någon form innan avsnittet var slut. Det är lätt att rada upp exempel på det: kvinnorna i Mudd's Women är handelsvaror, värdefulla på grund av sin starka attraktionskraft. Saltvampyren i The Man Trap har genom pervers förförelse fått Robert Crater att hålla henne vid liv i åratal. Andrea i What Are Little Girls Made of? är en android som Korby har byggt för att ha som ögonfröjd och som blir förälskad i honom. Och så vidare.
   Det förekommer inte att en person bara råkar vara kvinna utan att hennes kön är viktigt för intrigen. Alla såna roller - sexuellt neutrala om man så vill - spelas av män. Helhetsintrycket av serien blir därför att kvinnor på ett eller annat sätt alltid blandar in sin sexualitet i det de gör. Det enda undantaget jag kan komma på är T'Pau, den vulcaniska matriarken i Amok Time. Det var en faktiskt en könsneutral roll som lika gärna kunde ha spelats av en man.
   Vi känner alla till tanken bakom Star Trek, Gene Roddenberrys vision av framtiden. Han såg en inte alltför avlägsen, ljus framtid när alla mänsklighetens större problem skulle vara lösta. Inga krig, ingen svält, ingen ras- eller könsdiskriminering.
   Man gjorde verkligen sitt bästa för att visa upp en sådan framtid i TOS. Men det fanns tre stora hinder som gjorde att den goda tanken inte nådde ända fram i praktiken.
   För det första gjordes serien på 1960-talet och måste anpassas efter de villkor som rådde. Till exempel övervakades varje avsnitt av aktiva censorer som gjorde sitt bästa för att förhindra all realism i skildringar av våld eller erotik. Kyssar fick inte ske med öppen mun, och något bortom kyssar fick inte ens antydas. Dessa moralens väktare gjorde det också helt omöjligt för Gene Roddenberry att visa hur han hade tänkt sig att det skulle fungera med kvinnor i besättningen, som att de regelmässigt skulle få preventivmedel av doktorn till exempel. (Att prevention enbart var kvinnornas ansvar var på den tiden självklart för alla, tydligen även för Gene.)
   För det andra gjordes serien för 1960-talets amerikanska publik med 1960-talets amerikanska värderingar, och den måste tilltala denna publik om den skulle överleva. Det gick an att vara lagom radikal och hävda att kvinnor kunde klara av kvalificerade jobb, men att antyda att en kvinna kunde fortsätta arbeta även efter att hon gift sig hade nog varit att gå för långt.
   Och för det tredje hade ingen större inflytande över serien än Gene Roddenberry, och hans attityd till kvinnor var inte helt genomtänkt. Visserligen erkände han oförbehållsamt att kvinnor kunde vara intelligenta och kompetenta, att de kunde sköta svåra jobb. I TOS får vi se kvinnliga advokater, säkerhetsofficerer, forskare, diplomater... det fanns i princip inget jobb som en kvinna inte ansågs kunna klara av, utom möjligen kapten.
   Men samtidigt verkar Gene ha varit helt oförmögen att se en kvinna utan att tänka på sex. Och han såg inte det som något som hade med honom själv att göra, utan som något som hade med kvinnor att göra. Kvinnor var i Genes världsbild aldrig frikopplade från sin sexualitet. Alla kvinnor hade den som sin svaga punkt, sin eviga börda: hur bra de än var på sina jobb kunde de begå precis vilka dumheter som helst om de råkade bli intresserade av en man. Exempel: Carolyn Palamas i Who Mourns for Adonais, Marla McGivers i Space Seed. Följaktligen var det också varje kvinnas största skräck att bli gammal och ful. Exempel: Arlene Galway i The Deadly Years, Uhura i I, Mudd och And the Children Shall Lead.
   När TNG började var det en annan tid såtillvida att man slapp censorer, men Gene Roddenberry var fortfarande mycket inflytelserik. Och vid slutet av 80-talet var hans kvinnosyn definitivt föråldrad. TNG började med tre kvinnor i fasta huvudroller: säkerhetschefen Tasha (tuff men med frigiditetsproblem), läkaren Beverly (helande och moderlig) och känsloläsande rådgivaren Deanna (omtänksam och sensuell). När Tasha försvann ur serien och inte ersattes av någon annan kvinnlig karaktär blev balansen lite skev. De två som var kvar vågade sig sällan utanför kvinnornas traditionella uppgiftsområde att ta hand om folk. Senare tillkom Guinan, bartender och lyssnerska. Hon var personlig, men ingen huvudroll utan snarare en återkommande bifigur.
   Glädjande nog har det skett en väldig uppryckning i de två Star Trek-serier som startade på 90-talet. Idel bra kvinnoroller vart man än ser! Kira i DS9 är en riktigt komplex roll, ingen schablon varken i grundidé eller utförande. En handlingsmänniska och före detta frihetskämpe som nu försöker anpassa sig till fredens krav på kompromisser och förhandlingar. Och Dax, som består av två personer: en ung kvinna och en könlös varelse som har levt flera liv förut som både kvinna och man. Dax är ytterst intelligent och ser på världen med ett slags tålamod och mild humor som hennes många liv har gett henne.
   Fem år före årtusendeskiftet, trettio år efter The Cage, ansågs tiden då mogen för ett nytt försök med högsta hönset: en kvinna som kapten. Det är nästan svårt för oss i Sverige att föreställa oss vilket hårt motstånd som fanns mot idén. Från TV-bolaget som ville att serien skulle sälja, från alla som bara blev obehagligt berörda av tanken. Och motståndet fortsätter: Janeway i Voyager är riktigt hatad på sina håll i USA. Är hon inte för bossig så är hon för mesig och gnällig. Hon kan bara inte göra rätt. Många amerikaner kan fortfarande bara inte svälja en kvinna i chefsposition.
   Själv tycker jag att Janeway har många av de bästa dragen från Kirk, fast mognare och mjukare när det behövs. Största skillnaden mot Kirk ligger i sexlivet; en kvinnlig kapten kan inte få respekt genom att hoppa i säng med halva galaxen. Hon måste hålla på sig lite mer och har därför en man hemma på Jorden som hon försöker vara trogen mot.
   Halvklingonska maskinrumschefen Torres bryter också mot schablonerna särskilt i grundidén men också i utförandet. Hon är en genialisk ingenjör med kort stubin och klart enkelspårig ibland när det gäller motorerna. Scotty skulle nog ha gillat henne. De kunde ha tagit några whisky tillsammans och diskuterat Jefferies-tuber.
   Grundidén för Kes verkar som en schablon, så till den milda grad att man nästan blir förbluffad om man verkligen tänker på det: extremt ung, blond, vacker kvinna, som är intresserad av sjukvård och trädgårdsodling och vars främsta skäl för att befinna sig på Voyager är att hon är ihop med Neelix. Men genomförandet är något helt annat. Kes är en ny sorts kvinna i amerikansk TV: mjuk, kvinnlig, omtänksam, intelligent, modig, stark, helt och hållet personlig, självklart medveten om sitt värde och sin kraft. Hon behöver inte vara som en man för att bli respekterad. Det kanske till och med är så att männen vill vara lite mer som hon.
   Så nog har det hänt mycket med kvinnorna i Star Trek på de dryga trettio år som har gått. Men ändå: fortfarande utgör kvinnorna bara en tredjedel av mänskligheten. I alla fall bland de fasta huvudrollerna i Star Trek.