Av
Joakim Hasselblad

De är designade till strid. De har en fri vilja. Och de bär Oidipus drag. De är Jem'Hadar.

The Dominion's fruktade soldater, som ras en inkarnation av striden själv.
Kanske inte lika obönhörligt grymma och frustrerande svårbesegrade som Borg och deras nya lekkamrater, men ändå inte en motståndare som bör underskattas. Att ha ihjäl folk är ju trots allt vad de har blivit skapade för.

Men deras fängslande förmåga ligger inte främst i det faktum att de utgör en stark och hotfull fiende till Federationen. Nej, vad som framför allt intresserar hos Jem'Hadarerna är deras livsvillkor och problematiken där omkring. Och att någon av dem ibland stiger fram ur det grå kollektivet och axlar, låt oss säga, kung Oidipus' eller Macbeths fallna mantel.

På det hela taget är Jem'Hadarerna inte mycket mer än ett biologiskt stridsmedel, om än i makroformat.
Deras genetiska struktur har tagits fram av the Founders, därför att dessa behövde en armé men ogillade tanken att själva behöva ta till våld. Men problemet är att den armé de skapade är en armé av självmedvetna varelser, som är kapabla att reflektera över sin egen situation.

Goran'Agar

Och den fri viljan brukar inte vara lydnaden särskilt trogen. Det är sant att i de flesta fall är Jem'Hadarerna nöjda med den roll som tilldelats dem. Instinkten – och nöden – kräver av dem att de skall lyda the Founders, och inte många av dem ifrågasätter detta. Det är, skulle man kunna säga, deras öde.
Men det finns exempel på hur vissa Jem'Hadarer finner sin situation ohållbar och önskar förändra den i grunden. De vill något annat än vad som är avsett för dem – och häri ligger grunden till all klassisk tragik.

Titta t ex på "Hippocratic Oath" och säg sedan om jag har fel. Goran'Agar, en Jem'Hadar-officer som av någon outgrundlig anledning inte behöver Ketracel-white, vill hjälpa några av sina olycksbröder att frigöra sig från det beroende de alla lider av, för att de skall kunna bli herrar över sina egna liv.
Genom att göra detta utmanar han den naturliga ordningen, och om vi har läst våra klassiska mästerverk vet vi att av sådana handlingar kan intet gott följa – vilket det inte heller gör den här gången.
Beakta även the Founders roll i dramat.
De har skapat de villkor som gäller för Jem'Hadarerna, och de är på så sätt som den antika mytologins gudar. Goran'Agar och hans mannar drabbas följaktligen av gammal hederlig hybris: de tror sig kunna sätta sig upp mot gudarna.

Imponerande krigare

Man kan naturligtvis tycka att Jem'Hadarerna är fräcka även om man inte går igång på allusioner till den västerländska litteraturhistorien. Det är ju inte många andra serier som bjuder på blodtörstiga enzymknarkare från helvetet, varelser som utvecklas från en glimt i laboratorieassistentens öga till fullvuxna soldater på bara några dagar, och som sällan lever länge nog att få uppleva sin femtonde födelsedag.
Jem'Hadarerna är mer än bara kyliga snubbar i coola kostymer. De axlar en existens som skulle ha drivit vilken stoiker som helst till tårar, och även när de går i the Dominion's ledband äger de en slags självaktning och ett allvar, som gör det svårt att inte tycka bra om dem.
Och de upphör sällan att förvåna.
Katharsis på er.