Ordförande har ordet
|
Att far berättade det här för mig, berodde på att vi båda var intresserad av science fiction. Själv slukade jag det mesta jag kom över om UFO och rymdfaktaböcker. På något sätt fastnade berättelsen om de tokiga trekkiesarna i huvudet på mig och då serien till slut kom till Sverige ett par år senare, våren 1977, var jag naturligtvis nyfiken på vad som skapat detta stora intresse för en relativt gammal TV-serie. Det tog inte lång tid innan jag förstod och själv var fast i serien, trots att det bara visades nio (tror jag) avsnitt. Sommaren samma år flyttade hela min familj till USA på ett år och där kunde man se Star Trek på TV varje dag klockan 13.00. Snart började jag få känna av Star Trek intresset i USA på allvar, dock visade det sig att fansen numera hellre ville kallas Trekkers än Trekkies. Efter en inte alltför lång tid började jag själv räkna mig som en Trekker.
Nästan tjugo år och ett antal TV-serier och långfilmer senare satt jag och några andra trekkers i Göteborgsområdet och åt tacos medan vi planerade Sveriges första trekkerförening, West Coast Trekkers. Från början var det inte meningen att just jag skulle bli ordförande i föreningen. Jag kom väl egentligen till mötet endast för att jag hade lite idéer om hur man skulle kunna driva föreningen. Det visade sig emellertid att alla på mötet var väldigt trevliga och driftiga personer, så jag rycktes snabbt med av all entusiasm och innan möte var över var jag vald till vice ordförande.
Föreningen växte snabbt och det gjorde också våra arbetsinsatser. Efter en ganska kort tid visade det sig, att vår första ordförande inte orkade med det ökade ansvaret och helt plötsligt befann jag mig i positionen som ordförande för West Coast Trekkers. Detta var naturligtvis både mycket roligt och en stor utmaning trots att det inte från början varit min önskan. Eftersom jag har väldigt svårt att inte ge 100% när jag tar tag i något, tog jag nog på mig lite väl mycket arbetsuppgifter i början. Vi jobbade alla oerhört hårt och lade ner otroligt mycket tid för att våra Treffar skulle bli lyckade.
Det största arbete för min egen del blev förberedelserna för Star Treff 97, då vi visade alla åtta Star Trek-långfilmerna på Draken över en helg. Det var ett ständigt ringande, faxande, e-mailande till UIP och olika sponsorer, innan vi, tre veckor före visningen skulle gå av stapeln, lyckades övertyga dem om att projektet skulle kunna genomföras. Det som jag tror till slut övertygade UIP var ett personligt besök av mig och Patrik Itzel på deras huvudkontor i Stockholm. Som tur var blev det en succé. Jag hade räknat med utsålt och så blev det. Tyvärr var det en del Trekkers från andra platser i Sverige, som inte kom till Treffen på Draken, bland annat för att föreningen hette just West Coast Trekkers. Synd. Jag tror, och vet, att de verkligen gick miste om något. Efter en oerhört arbetsam vår fick jag själv en fantastisk trekupplevelse och mitt livs första magkatarr. Och jag var inte ensam. Flera andra i styrelsen var helt utarbetade och sommaren kom som en skön återhämtningsperiod, då jag fullständigt avhöll mig ifrån allt vad Star Trek hette.
Hösten gick igång i ett nästan lika hårt tempo, men vi märkte snabbt att vi inte skulle orka med allt som vi planerade att göra. Redan efter första Treffen var vi några stycken, som allvarligt övervägde att inte fortsätta i styrelsen 1998. Inte för att det inte var roligt, utan för att vi helt enkelt fick försaka för mycket av vår fritid och privatliv, för att kunna hålla en fortsatt hög standard på West Coast Trekkers. För min egen del började jag få svårt att njuta av Star Trek på samma sätt som innan vi startade WCT. Som många av er vet så samlar jag på Star Trek videoband och har alla långfilmerna och TV avsnitten på köpvideo. När det kom ut nya avsnitt var jag snabbt nere på Melody Line och köpte dem, för att redan samma kväll stråla samman med Jörn och Mia hemma hos Quark, där vi avnjöt dem på hans hemmabio. Tyvärr upptäckte jag under hösten att jag inte längre satt avslappat och insöp seriens magi utan tittade på ett stressat och okoncentrerat sätt, utan samma inlevelse som tidigare. Star Trek hade i stället för en underbar saga blivit ett jobb för mig. Det var då jag bestämde mig för att inte ställa upp för en ny mandatperiod, varken som ordförande eller som vanlig styrelseledamot.
Tro nu inte att jag ångrar mitt engagemang i WCT, tvärtom. Det har varit en mycket givande tid där jag fått träffa en massa trevliga, likasinnade Trekkers, som nästan undantagslöst visat sin uppskattning för vad vi gjort. Utan deras gensvar hade det inte varit lika lätt att engagera sig så hårt att vi nu är över 1000 medlemmar. Det mest positiva är dock att jag fått lära känna och arbeta tillsammans med de personer som satt i den förra styrelsen. Flera av oss har blivit mycket goda vänner, och vi kommer säkert att umgås även i framtiden.
Min egen framtid kommer att bestå av arbete med mitt och Zendts nya projekt, Rock Scen Göteborg/RockZine, en förening som ordnar konserter och belyser hårdrocksituationen i Göteborg. Självfallet kommer jag att lägga mer mest arbete på mitt eget band, Destiny, som kommer med sitt fjärde album "The Undiscovered Country" i slutet av april. Det finns faktiskt många "hårdrockare" som också är trekkers, något som jag tror att Stefan Naurin kommer att uppmärksamma i en framtida artikel i den här tidningen. De som är hemma på TOS kommer snart att upptäcka att alla titlarna på "The Undiscovered Country" är lånade från just TOS. Dock inte texternas innehåll. Ni kommer inte heller att helt slippa mig framöver, då jag även fortsättningsvis kommer att agera konferencier på WCT:s Star Treffar.
Drygt tjugo år efter det att min far för första gången berättade för mig om Trekkies så har cirkeln slutits. Jag har gått från trekker till ordförande i Sveriges första och största Star Trek förening, till vanlig trekker igen och nu är det jag som berättar om Star Trek för min far. Jag vet inte om han kallar sig för en trekker än, men han har under det senaste året tagit sig igenom hela TOS, större delan av TNG och början på DS9 samt de sex första långfilmerna. Hur många av er har föräldrar som kan dela ert Star Trek intresse på det viset? Och - själv har jag åter igen börjat njuta av Star Trek på samma sätt som innan WCT grundades.
Som avslutning på denna min sista krönika som ordförande i WCT, vill jag tacka alla er som blivit medlemmar i föreningen, den gamla styrelsen och framför allt Gunilla Bergensten och Micke Quick, som gett oss denna suveräna e-zine, West Coast Trekker:Tidning. Jag vill även önska den nya styrelsen, med Jennie Augustsson i spetsen som ny ordförande, lycka till i WCT. Glöm inte att lägga ribban högt!
Stefan Björnshög
Ordförande i WCT och medlem #2