På världpremiär av Star Trek IX

"Of course" sa Worfs röst som svar på min fråga och sedan log han och sa "thanks, how nice of you to say so"! Inget muttrande om "honor" eller "fire photon torpedoes". Och konstigt vilken slät panna han hade. En underlig dröm eller ett obskyrt, aldrig tidigare visat "alternate universe"-avsnitt av Star Trek? Nej en helt verklig, men också helt fantastisk kväll på världspremiären av Star Trek: Insurrection i Las Vegas 10 december 1998!	Av Mia Trefil-Enström
Las Vegas var inplanerat som en anhalt på min och Jörns USA-resa med besök på The Star Trek Experience och ett biobesök på Star Trek: Insurrection som självklara programpunkter. Vecka innan vi skulle åka fick reda på att inte nog med att Insurrection skulle ha premiär i USA medan vi var där (vilket vi ju naturligtvis redan visste) - den skulle dessutom ha världspremiär med skådespelare och allt i Las Vegas en dag tidigare än i övriga USA - samtidigt som vi var där! Snacka om att det pirrade lite extra i magen. På plats i Las Vegas lyckades vi med hjälp av en turistbyrå ta reda på var premiären skulle gå av stapeln (Ballys Hotel) och vi begav oss så snabbt vi kunde dit för att se om det möjligen fanns några biljetter över för oss vanliga dödliga. Och det gjorde det! Av biografsalongens ca 1 000 platser var 75 stycken upplåtna för allmänheten. Alla till det hutlösa priset av 150 dollar styck! Vi satte i halsen. Drog efter andan. Funderade någon minut och såg framför oss hur vi tillbringade resten av resan på svältdiet bestående av vatten och bröd! Och kom sedan snabbt fram till att kosta vad det kosta ville - vi skulle gå på världspremiär!
Premiärdagen På premiärdagen 10 december begav vi oss till Ballys Hotel redan på förmiddagen för att rekognosera och fick det stora nöjet att se hur de röda mattorna rullades ut, trottoarer och gångar spärrades av och hur diverse säkerhetsfolk sprang runt i febril verksamhet inför kvällens begivenhet. På kvällen tog vi en taxi tillbaka till Ballys och trängdes förväntansfullt ihop med folkmassan vid foten av en rulltrappan inne på hotellet. Sedan började väntandet. Så småningom dök de upp; några en och en och några tillsammans, men samtliga på mycket gott humör! Att stå nedanför rulltrappan och försöka att redan när man bara såg fotknölarna på personerna gissa vilken av Star Trek-skådespelarna det var som kom nedåkandes blev till en sport. Det kom givetvis en massa lokala kändisar och andra specialinbjudna nedför trappan också, vilket varje gång utlöste ett besvikelsens sus i den samlade folkmassan. Stort jubel och applåder blev det förstås istället när Patrick Stewart, Martina Sirtis, LeVar Burton, Jonathan Frakes, Brent Spiner och Majel Barrett kom neför rulltrappan. Övriga närvarande Star Trek-skådespelare var Tim Russ (jag har aldrig sett en Vulcan le så mycket och glatt förut och attans vad vältränad han såg ut!), Ethan Phillips och Garrett Wang från Voyager. Även de fick naturligtvis stort bifall när de gjorde entré! Russ och Phillips verkade trivas betydligt bättre ihop i verkligheten än deras rollkaraktärer Tuvok och Neelix någonsin gör i Voyager.
När klockan började närma sig sju och filmen skulle dra igång hade vare sig Michael Dorn eller Gates McFadden uppenbarat sig ännu till min stora sorg, eftersom jag ju är Worf-fantast. Men eftersom vi faktiskt inte helt säkert visste att alla de sju stora TNG-stjärnorna skulle dyka upp begav vi oss in i biosalongen och bänkade oss i mitten av fjärde raden. Man ville ju inte missa början på en sådan här tillställning. Och sedan då? Stämningen var hög och uppsluppen. Skådespelarna minglade omkring i salongen och hälsade, log och pratade med folk. Under själva föreställningen satt de utspridda i salongen tillsammans med familj, vänner, bekanta och en hel del branschfolk. Och jodå, både Dorn och McFadden dök minsann upp och såg till att "the magnificent seven" blev fulltaliga! Och både Jonathan Frakes, Marina och Gates McFadden gick förbi bara någon bänkrad bakom oss och att Majel Barrett satt bara tiotalet meter ifrån oss under hela kvällen. Och visst, för er som läst om den eller sett bilder av Marina Sirtis klänning kan jag bekräfta att den var precis så tight och urringad som de påstår!
Innan filmen började höll Paramounts VD tal och presenterade filmens huvudrollsinnehavare, regissör och producent en efter en så att de fick resa sig upp och få applåder. Stämningen var mycket god och ganska avslappnad och det skrattades mycket. Och sedan - sedan drog filmvisningen igång. Vilken härlig känsla det var att sitta där och veta att man befann sig där mitt i bland alla dessa Star Trek-personligheter och såg filmen tillsammans med dem! Att veta att de hörde när man skrattade eller applåderade och för en gångs skull veta att den spontana uppskattning man alltid visar när man ser något som har med Star Trek att göra faktiskt direkt går fram till dem som förtjänar det gjorde kvällen till något helt oförglömligt! Själva filmen var också mycket bra (fast inte riktigt lika bra som First Contact enligt min egen personliga uppfattning, men smaken är ju olika). Mycket humor, mycket spänning, suveräna datoranimerade rymdstrider och ett kärt återseende av de gamla hjältarna från Next Generation - mycket Star Trek helt enkelt!!!
Vänlig Worf? När filmen var över och applåderna och jublet långt om länge slutligen började avta begav sig filmstjärnor och filmbolagsfolk iväg till en privat fest på Las Vegas Hilton. Själva reste vi oss motvilligt. Och började gå mot utgången - måste det vara slut redan, kunde man inte få sitta kvar här och bara njuta ett tag till och se filmen igen och igen och då och då se ett välbekant skådespelaransikte mingla förbi alldeles intill??? Eftersom jag inte fått chans att ta något kort på Michael Dorn innan föreställningen började bestämde jag mig i alla fall för att ta mod till mig och tränga mig fram genom folkmassan och säga hej och be om en autograf innan han försvann iväg till VIP-partyt. Nu eller aldrig, närmare Worf än så här kommer jag inte. Så jag stegade fram och stack mitt filmprogram under näsan på Michael Dorn. Jag frågade artigt om han kunde tänka sig att signera det och svaret blev "Javisst, självklart!". När jag berättade att jag tyckte om Insurrection och att jag som vanligt tyckte att Worf var bäst (ja, jag vet att jag är ohejdat partisk och subjektiv!) log han glatt och tackade för komplimangen! Mycket charmig och trevlig person! Det kändes bara så underligt att höra Worf-rösten säga helt "vanliga" saker. Sedan gick filmfolket åt sitt håll och vi vanliga dödliga gick åt vårt håll och världspremiären av Star Trek: Insurrection var över. Dyrt var det, men definitivt värt vartenda öre och jag skulle inte tveka om jag fick chansen att vara med om något sådant igen! Faktum är att vi redan nu lite lätt har börjat fundera på hur vi skall ta oss till nästa premiär! Till dess lever vi på de roliga minnena och jag ryser av förtjusning vid tanken på att mannen med Worf-rösten faktiskt har pratat med mig. En sak till som jag bara måste säga är att de enda tillfällena jag någonsin har känt ens tillnärmelsevis så mycket samlad entusiasm inför Star Trek som under denna oförglömliga kväll, är på WCTs Treffar på Draken!