Religion och Star Trek

Sisko som en slags överstepräst. Rent av som Jesus. Med jungfrumamma och hela paketet. Vad skulle Roddenberry sagt om det?	Av Sissela Uisk
Inom Star Treks ramar finns inte mycket i religionsväg. I alla fall inte före bajoranerna. Där är religionen å andra sidan ovanligt viktig. Jag är inte så insatt i bajoransk mystik, och jag erkänner att jag nog borde se pilotavsnittet av Deep Space Nine några gånger till för att lista ut vad som egentligen händer. Men jag är i alla fall ganska säker på att "profeterna", de andar som bajoranerna dyrkar, visar sig vara en art utomjordingar som inte lever i linjär tid. Religionen visar sig alltså på sätt och vis vara "sann", vilket paradoxalt nog borde upphäva den som religion. Det vore mer rationellt att kommunicera med "profeterna" som den främmande art de är.
Religiös dyrkan "Profeterna" som föremål för religiös dyrkan förutsätts väl känna till och bry sig om bajoranernas angelägenheter. Men det tror jag inte att de icke-linjära varelserna gör. Det finns alltså ingen anledning, vare sig rationell eller religiös, att dyrka dem. Bajoranerna fortsätter dock obekymrat att dyrka inte bara profeterna utan också Sisko, som till sin stora irritation har blivit deras heliga sändebud.
Jag tror att Bajor är den första planet i Star Trek som presenteras som helt genomsyrad av en religion - ALLA är troende, och det religiösa överhuvudet är också regent - och där detta ses som något bra. I TOS hände det väl att Kirk och kompani träffade på några starkt religiösa civilisationer, men då handlade det oftast om skadlig fanatism som i The Apple.
Vi har dock aldrig träffat på några verkliga gudar eller övernaturliga varelser. Vaal i The Apple visade sig originellt nog vara en dator som var alldeles för smart för sitt eget bästa och som hade löpt amok. De flesta varelser som dyrkas som gudar i Star Trek-universumet visar sig vara antingen maskiner eller vanliga utomjordingar, om än fruktansvärt kraftfulla. Det närmaste vi kommer en verklig gud i Star Trek är väl - o hädelse - Q. Han (de) uppfyller ju faktiskt kraven på allsmäktighet och allvetande. Det är väl mest hans attityd som diskvalificerar honom. En gud måste ha lite mer värdighet än så. Minns TNG-avsnittet där Q gjorde sin entre på bryggan svävande i luften helt näck, och kameran smekte hans välformade rumpa... hmmm... Host! Harkel, öhum. Nå, som sagt.
Trendigt schamanistisk Chakotays schamanistiska religion, som är så helt rätt i dessa new age-tider, porträtteras med stor respekt och sympati i Voyager. Chakotay hjälper Janeway hitta sitt andedjur. Han gör själv anderesor, och hans förfäders läkekonst i form av stenar som ska vägleda anden visar sig vara något som även den holografiske doktorn tar på fullt allvar. Man skulle kunna tänka sig att även Chakotays andar är varelser som faktiskt finns, utomjordingar som lever i andra dimensioner, ungefär som bajoranernas profeter. Det lär vi aldrig få veta, men det finns ingenting i Voyager som strider mot den tolkningen.
Man kan ju knappast skriva om religion och Star Trek utan att nämna femte filmen, "The Final Frontier" - eller som jag gärna kallar den: "Kirk mopsar sig mot Gud". Mopsar sig är verkligen vad han gör, och det mot en Gud som bor i galaxens centrum och har lockat dit ett helt pilgrimståg av både vulcanier, människor, romulaner och klingoner, andra att förtiga. Denne Gud visar sig tyvärr bara vara ännu en makthungrig utomjording, och Spock ser sig tvungen att blåsa bort honom från planetens yta med hjälp av lite klingonska kanoner. Det sägs att Bill Shatner som regisserade filmen ville vara djärvare än så och låta Kirk möta den "verklige" Gud, men att Paramount fick kalla fötter.
På originalseriens Enterprise fanns ett rum som användes som kapell. Det syntes i några avsnitt där det användes för ceremonier som bröllop och minneshögtider. Kapellet var helt tomt på igenkännbara religiösa symboler - där fanns bara några stolsrader och en talarstol, såvitt jag minns. Kirk höll ett litet vigseltal i kapellet en gång och nämnde då besättningens "många olika religioner". En religionsfrihet där alla religioner är ganska nertonade och ingen enskild tro ges företräde stämmer bra med den omfattande tolerans, parad med rationalitet, som Gene Roddenberry ville att Star Trek skulle präglas av.
Logiskt dyrkan Rationaliteten fick till och med en helt egen religion: vulcaniernas dyrkan av logiken. Denna extrema förnuftstro borde ju vara raka motsatsen till all religion, men kom lustigt nog med tiden att utrustas med de allra mest religiösa och mystiska attiraljerna. Tänk på IDIC-symbolen som Spock bär om halsen i Is There In Truth No Beauty?, matriarkerna/prästinnorna, alla ceremonier som omger det mesta som händer på Vulcan... Vulcanierna ägnar sig också åt mycket som här och nu betraktas som mystik eller övertro: telepati, meditation, själsöverföring (katra) - religiösa uttryck som är logiskt motiverade, kan man säga.
Det är ironiskt. En annan sak som är ironisk är själva Star Trek-kulten. Star Trek kan i sig själv vara som en religion för trekkers, eller ska vi säga trekkies här? En av de saker som man brukar säga skiljer en trekker från en trekkie är ju att en trekker INTE tror att Kirk är Gud och Spock är hans profet... Det lär ha funnits virrpannor som på fullt allvar trodde att skaparna av Star Trek var sändebud från framtiden som hade kommit för att förbereda oss på den tid som komma skulle.
Men fullt så virrig måste man förstås inte vara för att kunna njuta av de goda sidorna av Star Trek-kulten: gemenskapen med andra trekkers, det rena nöjet i att käbbla om esoteriska kunskaper, såna saker. Och för den som gillar ceremonier och pompa och ståt finns mycket att välja på, från klingonernas frejdiga våldsdyrkan till vulcaniernas sökande efter visdom. Star Trek är rena smörgåsbordet för den som vill få utlopp för sin fanatism på ett harmlöst sätt. För min del trivs jag bra med Spock som Människosonen och Kirk, Picard, Sisko och Janeway som de fyra evangelisterna!